På spaning efter demokratin: Ett utdrag ur boken ”Flytande demokrati”

På spaning efter demokratin:
Ett utdrag ur boken ”Flytande demokrati” av Anders Lönnfält och Joakim Sigvald
………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..

En besökare från det tidiga 1900-talet skulle förvånas över många saker i vår tid. Husen är annorlunda, kläderna är annorlunda och transportmedlen är väldigt annorlunda. Men hus, kläder och bilar är ändå sådana saker som fanns även för hundra år sedan. De där små dosorna som alla nutidsmänniskor går runt och fingrar på skulle vara svårare att förklara. Om vi sa att det var telefoner skulle nog vår tidsresenär nicka igenkännande men påpeka att telefoner är något man pratar i, och det tycks ju inte vara vitsen med de här manickerna. Vi skulle bli tvungna att förklara att dosorna var små räknemaskiner, uppkopplade mot ett globalt nätverk av andra räknemaskiner genom vilka människorna kan ta del av all världens information med några enkla fingerrörelser. Och inte bara få information utan också dela med sig av det de själva vet till resten av världen.

Obegränsad tillgång till information är en mycket stor förändring mellan vårt samhälle och det tidiga 1900-talets. Större än de flesta andra förändringar som har skett under samma period. Förändringen har gått så snabbt och varit så total att många andra samhällsområden inte hängt med, inte ens de som själva bygger på informationshantering. Demokratin är ett sådant område. Demokrati, liksom all politik, handlar om att fatta beslut baserade på information. Förändras informationsmönstren borde också demokratin förändras. Men det demokratiska styrelseskick vi har idag är i princip identiskt med det styrelseskick som infördes tillsammans med den allmänna rösträtten i början av 1900-talet.

En politiker eller statsvetare skulle säkert protestera mot den beskrivningen och hävda att stora reformer faktiskt har genomförts. Och visst, en del saker har ändrats; tvåkammarriksdagen avskaffades 1970, mandatperioderna förlängdes 1994 och politikerlönerna har alltid stigit mer än konsumentprisindex. Men det kan inte riktigt mäta sig med den utveckling från telegrafi till datornätverk och mobilappar som vi sett under samma period.

Hur kommer detta sig? Den enkla förklaringen är att allt redan är perfekt och inte kan förbättras annat än ytterst lite på marginalen. Det är åtminstone vad den av riksdagen tillsatta demokratiutredningen kom fram till i sin analys av läget år 2000. Men stämmer det? Kanske. Fast de flesta tycks också ense om att något inte är rätt med politiken. De etablerade partierna förlorar medlemmar i stadig takt medan missnöjespartierna växer i politikens utmarker.

Den här boken utgår från förutsättningen att vår demokrati inte är helt perfekt. Faktiskt inte ens särskilt bra. Den representativa demokrati vi styrs enligt är en produkt av det tidiga 1900-talet och fullt duglig för sin tid. Men nu, en bit in på 2000-talet, är den hopplöst föråldrad och dåligt anpassad till moderna förhållanden.

Som vi ska se så finns det alternativ, men det politiska etablissemanget kommer inte att leda vägen. Den naturliga reaktionen från det gamla paradigmets försvarare är att i tur och ordning ignorera, förringa, motarbeta och till sist acceptera det nya paradigmet som ett faktum. Ska det bli en förändring i mer demokratisk riktning måste den komma underifrån, från periferin, och det är just en sådan gräsrotsrörelse som nu börjar växa fram. Den här boken är dels ett försök att samla de lärdomar som redan gjorts men kanske än mer att inspirera till vidare försök i samma anda. Under årens lopp har de här idéerna framförts under namn som representativ direktdemokrati, elektronisk direktdemokrati, delegativ demokrati, och på senare tid flytande demokrati, vilket är den benämning vi använder i boken. Men oavsett vad man sätter framför så är det samma demokratiska ideal vi talar om. Ett ideal som vi behöver hitta tillbaka till.

Det borde inte råda några tvivel om vad demokrati är. Trots allt är det den styrelseform vi har levt med det senaste århundradet och utbildningssystemet har som uttalat mål att lära ungdomen om demokratins väsen och demokratiska värderingar. De yttre formerna är också väl kända för de flesta. Man går och röstar. Någon eller några politiker får nya kontor och det skrivs lite om det i tidningarna.

Men vad är demokrati egentligen? Vad är dess kärna? Vad är dess skäl? Dessa frågor låter sig inte besvaras riktigt lika lätt.

Ordet demokrati härstammar från grekiskans demos (δημος) som betyder folk och kratos (κρατος) som betyder styre. Folkstyre således. Men om betydelsen är klar så är innebörden mer omtvistad. Ska styret vara i folkets intresse eller ska det vara folket självt som styr? Är det hela folket som ska styra, en majoritet av folket eller en upplyst och informerad elit bland folket? Hur ska man rent praktiskt kunna veta folkets vilja och vem eller vilka ska ta ansvar för att tolka den? Som synes kan begreppet demokrati tolkas i princip hursomhelst, något som också gjorts genom historien.

Alla som styr i folkets namn är på något vis demokrater. Sovjetiska folkdemokratier tvekade inte att kalla sig demokratiska liksom många auktoritära högerpartier i Latinamerika och till och med Libyen under Gaddafi. Men det är inte det som vi i dagligt tal associerar med ordet demokrati. Vi tänker snarare på den liberala demokrati som genomsyrar Västvärlden idag, där folkets åsikter styr politiken via allmänna val och där värden som mänskliga rättigheter, jämlikhet och yttrandefrihet väger tungt.

Demokrati har i mycket kommit att symbolisera det som är bra med vårt styrelseskick. Faktum är att det blivit så associerat med allt som är bra att dess egentliga betydelse, folkstyre, har kommit lite i skymundan. Mänskliga rättigheter, jämlikhet och yttrandefrihet är alla bra saker som behövs för att demokratin ska fungera optimalt. Men det är inte demokratins kärna. Demokratins kärna ligger i sättet som folkviljan översätts till politiska beslut. Och hur den processen går till talas det inte mycket om idag.

I rent teknisk bemärkelse är demokrati inget annat än ett system för beslutsfattande. Ett system där besluten fattas av många snarare än av få. Eller åtminstone ett system där många på något vis har varit, eller haft möjlighet att vara, delaktiga i något litet hörn av beslutsprocessen. Det är det systemet vi ser i våra politiska strukturer, även om vi måste titta ganska noga.

Om man tänker på demokrati som folkstyre, ett system där folket styr, blir den demokratiska processen den process enligt vilken folkets vilja omvandlas till politiska beslut. Och det är här man kan stoppa in nästan vilken process som helst, från sovjetisk rådssocialism till amerikansk valdistriktsplanering, och kalla den demokratisk med motiveringen att den försöker avläsa folkets vilja och fatta beslut därefter.

Och det är här vi kan ställa olika demokratiska processer mot varandra för att se vilken som är bäst. Bäst i bemärkelsen den vars politiska beslut bäst överensstämmer med folkets vilja. Vår egen proportionellt representativa demokrati klarar sig alldeles säkert bättre än den sovjetiska rådsdemokratin. Men presterar den bättre än allt annat? Troligtvis inte. Men innan vi blickar framåt efter alternativ är det en god idé att titta närmare på var vi står och hur vi tog oss hit.

Demokratin är den mest grundläggande styrelseformen av den enkla anledningen att den bygger på enkla fysiska fakta – i naturen följer makt på styrka. Människors styrka bygger inte sällan på samarbete människor emellan och en större grupp är som regel starkare än en mindre grupp. Enklare uttryckt så betyder detta att majoriteten bestämmer eftersom den är starkast.

Naturfolk brukar organisera sig demokratiskt så länge de lever i mindre stammar. Det finns ingen anledning att tro något annat än att våra anfäder på stenåldern också var demokrater. I takt med att samhället utvecklades uppstod dock ojämlikheter. Framförallt utvecklingen av vapen och andra militära attiraljer gjorde att den tidigare jämlikheten tynade bort när vissa individer blev starkare, och därmed mäktigare, än andra.

När vår historia började nedtecknas för ungefär fyratusen år sedan fanns ett supervapen framför andra i form av häststridsvagnen. Häststridsvagnar kunde rätt hanterade besegra tiotals eller kanske hundratals fotsoldater. Den som stod i en sådan vagn var mycket mäktig. Stridsvagnen och hästarna som krävdes till den var dessvärre väldigt dyra. En enda individ kunde omöjligen bekosta något sådant. Men den makt som stridsvagnsvapnet skänkte gav också möjligheten att tvinga andra människor att arbeta åt en. På så vis uppstod en klass av mäktiga krigare och en annan av maktlösa slavar och arbetare.

Häststridsvagnarna besegrades så småningom av hopliter. Hopliter var tungt bepansrade infanterisoldater som genom att sluta sig samman i täta led kunde stå emot stridsvagnar. Hopliternas styrka byggde på antal. Där tidigare ett fåtal stridsvagnar hade dominerat slagfälten segrade nu tusentals hopliter. Makten spreds på betydligt fler individer än tidigare. I flera grekiska stadsstater ledde detta till de första experimenten med mer formell demokrati. Eftersom alla medborgare deltog i det militära försvaret av staden fick också alla medborgare delta i det politiska styret. Värt att notera är ändå att även om en hoplitrustning var betydligt billigare än en stridsvagn så var den fortfarande mycket dyr. Bara en mindre del av befolkningen hade råd med en sådan utrustning och således begränsades även medborgarrätten, och därmed demokratin, till en mindre grupp bättre bemedlade män.

Det grekiska hoplitsystemet var utbrett i hela Medelhavsområdet under antiken och ledde också till att ett stort antal av de antika staterna styrdes enligt mer eller mindre demokratiska system. Detta ändrades inte förrän nya militärtekniska genombrott gjorde bepansrade riddare till det främsta vapnet. Hästar och riddarrustningar var återigen så dyra att bara en liten samhällselit kunde ha råd med det. Återigen regerade ett fåtal tunga riddare slagfälten och återigen kunde ett fåtal adelsmän kontrollera det politiska systemet. Antikens demokratier gick tillbaka och ersattes av medeltidens feodalism och kungavälden.

Nya politiska försök med demokrati uppstod inte förrän nya vapen återigen förändrade militärens villkor. Med hjälp av armborst, hillebarder och, så småningom, musköter och gevär, kunde makten spridas ut på fler personer. Riddarna var ännu ett tag överlägsna på slagfältet men de nya vapnen gav god effekt vid belägringar. Därför är det inte konstigt att medeltidens trevande demokratier först uppstod i städerna. Särskilt vissa stadsstater i Italien och Tyskland lyckades vinna oberoende från riddarna och organisera sig själva i demokratiliknande oligarkier. Venedig är ett typexempel. Där rådde en sorts demokrati, men endast två procent av invånarna hade rösträtt, ungefär lika många som deltog i stadens militära försvar.

Stadsstaterna undantagna gick demokratiseringen av samhället mycket långsamt. I de flesta länder i Europa fick allmogen mer att säga till om när riddarna avskaffades och ersattes av muskötutrustade massarméer. Men i de flesta stater hade enskilda invånare små möjligheter att projicera sin egen makt på något vettigt vis. Resultatet av adelsmännens tillbakagång blev på de flesta håll en stärkt kungamakt och än mindre maktdelning än tidigare.

När en spridning av makten så småningom kom till stånd var det inte militära så mycket som ekonomiska skäl som låg bakom. Kungarna behövde pengar för att underhålla sina stora arméer och de pengarna kom från folket. Principen var densamma som under feodaltiden, kungarna och herremännen levde på frukterna av sina undersåtars arbete. Vad som hade förändrats var ekonomins komplexitet och mängden produkter som producerades. Med ekonomi fungerar det så att det som produceras under tvång blir mindre än det som produceras av egen fri vilja. Att ha undersåtar som själva producerar varor och betalar en del av dem i skatt är därför överlägset att ha undersåtar som man ständigt måste tvinga att producera.

Helt i enlighet med ovanstående resonemang skedde också de första trevande stegen i demokratisk riktning i de ekonomiskt mest avancerade länderna. I England bildades det första moderna parlamentet i slutet av sextonhundratalet. Rösträtten var starkt begränsad och förärades bara de främsta skattebetalarna. Själva parlamentet som institution hade funnits i England sedan medeltiden men det nya som skedde under 1600-talet var att kungen för första gången underställdes parlamentet. England hade blivit en konstitutionell monarki.

Det engelska exemplet följdes inte på länge än av Europas övriga stater. Istället för politisk förändring utvecklades under den här tiden den demokratiska filosofin. Tanken att ett lands ledare skulle styra i sina undersåtars intresse började slå rot. Detta ledde främst till att man förespråkade upplyst despotism enligt tanken att folket inte var kompetent nog att veta sitt eget bästa. Men det demokratiska alternativet fanns alltid vid sidan om och skulle växa i betydelse.

Den amerikanska självständigheten gjorde att många av upplysningstidens tankar för första gången prövades i praktiken och visade sig fungera. Det nyetablerade USA var ingen demokrati i modern mening men den var banbrytande inom sådana områden som likhet inför lagen (för alla vita män åtminstone) och yttrande- och föreningsfrihet. Principer som skulle underlätta den kommande demokratiska revolutionen.

Revolutionen i Frankrike hade betydligt större påverkan på världen i stort än den amerikanska. För första gången (åtminstone i ett stort land) infördes i Frankrike rösträtt som en grundläggande politisk rättighet för alla (manliga) medborgare. Detta var ett nytt och radikalt steg som markerade en skiftning i demokratiskt fokus, från att ge medborgarna rätt att påverka hur deras inbetalda skatter användes, och därmed rösträtt efter rikedom, till att ge medborgarna rätt att påverka alla saker som rör deras styre, och därmed lika rösträtt.

De franska arméernas tillfälliga segertåg över Europa gjorde också att revolutionens idéer snabbt spreds till stora delar av kontinenten. Även efter att de franska arméerna besegrats och franske kungen återinstallerats i Paris levde idéerna kvar. Något som ledde till att första halvan av 1800-talet i Europa blev en enda lång segerparad för de konstitutionella monarkierna. Suveräna parlament etablerades i de flesta av Europas stater.

En demokratisk infrastruktur var nu på plats. Den representativa parlamentariska demokratin var etablerad. Den fortsatta utvecklingen handlade mest om att utvidga rösträtten till allt fler och om att undanröja de sista spåren av monarkistiskt och adligt styre. Många länder införde dubbla parlament, ett som var folkvalt, vanligtvis kallat det undre parlamentet eller underhuset, och ett annat, överhuset, vars medlemmar var tillsatta på annat vis, ofta utsedda bland de gamla adelssläkterna. I takt med att den demokratiska idén förankrades förlorade adeln mycket av sitt inflytande och överhusen avskaffades eller utsåg sina parlamentariker via demokratiska val.

Frankrike satte tonen genom att införa allmän rösträtt för män redan 1848 i samband med revolutionen som ägde rum där samma år. I de flesta andra länder skedde utvecklingen mer gradvis genom att egendoms- eller inkomstkraven som fanns i nästan alla länder lättades efter hand, antingen genom medvetna politiska beslut eller genom att inkomstnivåerna i samhället tilläts öka snabbare än inkomstkraven. Särskilt den senare varianten, att inflationen åt upp inkomstkraven, var den främsta anledningen till att rösträtten i Sverige utvidgades kraftigt under andra halvan av 1800-talet.

Parallellt med kampen för rösträtt för alla män oavsett ekonomisk status fortgick också en kamp för kvinnornas rösträtt. Argumenten för kvinnlig rösträtt var ofta annorlunda än för manlig och drevs delvis av andra intressen. Socialisterna, som var en av de starkaste förespråkarna för allmän rösträtt för män hade ofta en ambivalent inställning till kvinnors rösträtt på grund av den faktiska eller inbillade föreställningen att kvinnor röstade mer konservativt. Detta var åtminstone argumentet till att de franska socialistiska och radikala partierna vägrade kvinnor rösträtt fram till 1947, långt efter de flesta andra länder och nästan exakt hundra år efter att de franska männen fått samma rättigheter. De flesta kvinnor i den industrialiserade världen behövde dock inte vänta så länge. Beroende på hur man räknar var kvinnorna i Korsika (1755), Sydaustralien (1861), Nya Zeeland (1893), Finland (1905) eller Norge (1913) först ut.

Efter att den allmänna rösträtten var vunnen stannade den demokratiska utvecklingen av i de flesta länder. Förutom att återställa demokratier som avskaffats (i till exempel Tyskland på 30-talet) tycktes de flesta länder nöjda med sina folkvalda parlament. Den utveckling som har skett efter andra världskriget är att nya organ som FN och EU tagit politiken, och därmed i viss mån demokratin, till en ny internationell nivå. Men den pågående globaliseringen gör enskilda länders självbestämmande allt mer kringskuren, vilket är en utmaning som demokratin hittills har haft svårt att möta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s