Joakim Sigvald: ”Partikratins utveckling och avveckling”

När vår svenska parlamentariska demokrati formadesför drygt hundra år sedan röstade man främst efter social tillhörighet. Bönderna röstade på Bondepartiet, arbetarna på Socialdemokratiska arbetarepartiet och de rika på Högerpartiet. Det politiska spelet fördes mellan de olika grupperna lika mycket inom parlamentet som utanför. Arbetarna strejkade och demonstrerade. Kapitalisterna köpte sig inflytande, och bussade militären på upprorsmakarna när så krävdes – vilket slutade med tragedin i Ådalen 1931.

Ett decennium senare brann kriget ute i Europa. I Sverige hade vi samlingsregeringar och Socialdemokraterna, som ofta hade egen majoritet, byggde folkhemmet. Efter hand som det ekonomiska välståndet blev allt mer jämnt fördelat övergick partisystemet från att spegla social tillhörighet allt mer till att spegla ideologisk tillhörighet. Högern och vänstern definierade sig allt mer i ideologiska termer och hade olika visioner om det perfekta samhället, som man var övertygad om låg inom räckhåll. På sextio- och sjuttiotalen upplevde den ideologiska partikratin sin höjdpunkt, med fredliga demonstrationer och manifestationer, en politisk diskurs som genomsyrade hela samhället, och ett valdeltagande kring eller ibland över nittio procent.

Nu, nästan femtio år senare kan vi konstatera att ideologierna är, om inte döda,så åtminstone degraderade och relativiserade till den grad att de inte längre erbjuder någon stabil grund för politisk positionering. De flesta har åsikter åt både höger och vänster, och många åsikter låter sig inte inordnas i något ideologiskt fack. Vad som har hänt är att sakfrågorna har tagit över. Nya partier uppstår kring sakfrågor som de sedan försöker göra ideologi av – helt tvärt emot hur det var under ideologins glansdagar. I sakfrågepolitikens spår dyker allt fler nya partier upp: Miljöpartiet för miljön, Sverigedemokraterna för nationalstaten, Piratpartiet för informationsfriheten och Feministiskt initiativ mot diskrimineringen, för att ta några exempel.

När väljarna först tar ställning i sakfrågorna, för att sedan försöka lista ut vilken ideologi eller vilket parti dessa sakfrågor passar ihop med kan man fråga sig vilken roll partierna egentligen spelar? Behövs de? Partierna triangulerar och positionerar sig efter mittenväljarnas åsikter och börjar likna varandra allt mer – inte retoriskt men till innehåll. Samtidigt får väljarna det allt svårare att göra översättningen från åsikter i sakfrågor till partitillhörighet för varje val. Det hela börjar allt mer likna hundens jakt på sin egen svans, kattens gång kring het gröt eller änglars dans på ett knappnålshuvud.

Det finns i stort sett två vägar att gå från där vi står idag.

Vi kan fortsätta med business as usual och gå och rösta vart fjärde år på partier som tävlar i vältalighet och regeringsduglighet, men vars politiska program blir allt mer slätstrukna och undflyende efter hand som partistrategerna tar över och medlemsbasen tynar bort. Kanhända räcker det då med ett Parti som får i uppgift att avläsa opinionen och omvandla den i politiska lösningar. Men historien har visat att enpartisystem har en del mindre önskvärda bieffekter.

Eller, så låter vi alla som har åsikter i sakfrågor själva föra sin talan istället för att gå omvägen via val på partier. Vi detroniserar partierna och låter dem vara våra politiska tjänare istället för förmyndare. När vi behöver deras tjänster, till exempel när vi inte orkar sätta oss in i alla sakfrågor, ja då delegerar vi vår röst till det parti som vi tycker kan företräda oss bäst – i den frågan eller på det politiska området. Tekniken för att organisera det hela finns idag, och fördelen vore att vår demokrati inte bara skulle överleva utan även vitaliseras.

För de som föredrar det första vägvalet finns ett tiotal potentiella riksdagspartier att välja mellan – än så länge. Men för alla som tycker att sakfrågepolitikens logiska konsekvens är att öka det direkta inflytande över politiken finns det ett nytt slags parti att rösta på i årets val. Ett parti utan politik, vars enda punkt på programmet är direkt folkligt inflytande i politiken. Direktdemokraterna heter de.

Det finns också en ny bok som berättar hur och varför folkligt medinflytande genom moderna tekniska lösningar är vägen framåt för demokratin. Flytande demokrati heter den och den har även en egen Facebooksida.

/ Joakim Sigvald

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s