Joakim Sigvald: En liten betraktelse över den mänskliga naturen

Gästskribent Joakim Sigvald är en av två författare till boken Flytande demokrati

En liten betraktelse över den mänskliga naturen

Människan är en mångfacetterad varelse, men i grund och botten kan vår karaktär reduceras till i vilken grad vi besitter följande tre grundläggande kapaciteter: mod, intelligens och moral.

Väldigt förenklat kan man antingen ha eller sakna någon eller samtliga av dem. Utifrån den analysen kan människorna dela in i åtta olika typer.

Den första typen, som vi kan kalla Vargen, besitter samtliga; mod, intelligens och moral. I ett idealsamhälle gör vi vargarna till våra ledare och de lyckas dessutom samarbeta med varandra. Men risken är att vi antingen förtrycker dem på grund av rädsla, eller att de i brist på styrning livnär sig på sina medmänniskor och ägnar sin energi åt att bekämpa varandra i konkurrens om toppositioner.

Sedan har vi tre typer som saknar någon av dessa tre. De är:
Hyenan, som saknar moral, men har mod och intelligens. Oxen, som saknar intelligens, men har mod och moral, samt Åsnan, som saknar mod, men har intelligens och moral. Dessa tre tenderar att vilja gå sin egen väg, ofta med mindre lyckat resultat. Men med ett kompetent ledarskap har de mycket att bidra med.
Hyenan behöver ett auktoritärt ledarskap, annars hittar den på rackartyg. Oxen behöver ett tydligt ledarskap, annars skapar den oreda. Åsnan behöver ett förtroendeingivande ledarskap, annars blir den motsträvig och vägrar hjälpa till.

Ytterligare tre typer besitter bara en kapacitet. De är Grävlingen, som har mod, men saknar intelligens och moral, Fåret, som har moral, men saknar mod och intelligens, samt Råttan, som har intelligens, men saknar mod och moral. Dessa tre klarar sig dåligt på egen hand och behöver vara en del av en heterogen och solidarisk grupp som gemensamt besitter alla tre egenskaper. Lämnas de för sig själva eller bara umgås med sina likar riskerar grävlingarna att bli ligister och hulliganer, råttorna att bli tjuvar och ögontjänare, medan fåren lätt blir förlamade av rädsla och obeslutsamhet.

Slutligen har vi Blötdjuret som saknar alla tre kapaciteter. Blötdjuret kräver mycket omvårdnad och kan inte förväntas bidra med mycket, men inte heller ställa till med mycket skada.

Om man vill generalisera över oss svenskar som politiska varelser så kan man nog säga att vi visserligen har hjärtat på rätta stället, men uppvisar brist på både mod och intelligens. Vi beter oss med andra ord som får. Så som varandes får är vi rädda för vargar och väljer hellre åsnor till våra ledare. Och detta kan sammanfatta problemet i Sverige idag:

Vi är en nation av får som leds av åsnor.

Annonser

Anders Lönnfält: De politiska systemen måste bli mer flexibla

Gästskribent Anders Lönnfält är en av två författare till boken Flytande demokrati

De politiska systemen måste bli mer flexibla

Finn Bengtsson och Rolf K Nilsson skriver på SvD Debatt den 4 januari om att väljarna bör få mer verklig makt
Vi instämmer helt i denna strävan. Bengtsson och Nilsson vill nå detta mål genom att ta makt från partiledningarna och ge till de enskilda riksdagsledamöterna. Detta är säkert en god sak, men det är ändå att sätta ribban för verklig makt oerhört lågt. Verklig makt måste vara mer än rätten att rösta på en politiker vart fjärde år.

Demokrati är folkets möjlighet att fatta beslut i politiska frågor. Den representativa demokratin vi har idag är inte idealisk ur denna synvinkel. Besluten fattas de facto inte av folket utan av politiker utsedda av folket. Detta var en nödvändig inskränkning i tider med stora avstånd och dåliga kommunikationer. Men de tiderna är förbi. Väljarna är inte längre passiva objekt ute i provinserna vars intressen måste försvaras i huvudstaden. De flesta av oss är välinformerade, väluppkopplade och i allra högsta grad kompetenta att tillvarata våra egna intressen. Om vi ges en chans vill säga. Vårt politiska system utgår fortfarande från att väljarkåren är en ansiktslös massa med väl avgränsade önskemål som lätt låter sig grupperas och representeras av några stora åsiktsmaskiner som vi kallar partier. Det är inte verklig folkmakt. Det är partimakt.

Den moderna tekniken har dock gett oss ett alternativ. Flytande demokrati är en förbättring av direktdemokratin. Där direktdemokratin tvingar medborgarna att rösta själva eller avstå i varje politisk fråga låter den flytande demokratin medborgarna välja om de vill rösta själva eller låta en politiker rösta i deras ställe. Makten ”flyter” mellan medborgarna och politikerna. Ofta ligger den hos politikern, men så fort medborgaren önskar så går det att rösta själv i en fråga eller för den delen byta politiker. Ingen politiker kan på förhand veta vilket inflytande den kommer att ha i en specifik omröstning. Mandatperioder förlorar sin mening.

Flytande demokrati innebär att väljarna får makten på riktigt. Politikerna degraderas från makthavare och beslutsfattare till att vara rådgivare och representanter i ordets verkliga betydelse. En politiker som röstar klokt och i linje med väljarnas önskan kommer att få fortsatt förtroende medan en självupptagen och maktfullkomlig politiker kommer att få se sitt politiska inflytande reduceras till intet. Eftersom politikerna inte längre får fria händer i fyra år kommer svepande ideologiska generaliseringar få ge vika för diskussion, pragmatism och kompromisser i sakfrågor.

Det är osäkert om många av dagens politiker fortfarande vill vara politiker i en flytande demokrati. Om man blivit politiker för maktens skull, för att få styra och bestämma, så är antagligen inte den nya politikerrollen särskilt lockande. Politikerna i en flytande demokrati kommer antagligen vara mer av den akademiska typen, vana att argumentera och komma med idéer, men också ödmjuka inför att besluten ytterst tas av någon annan. Det är inte nödvändigtvis någon dålig sak. Kanske är det precis den sortens politiker vi vill ha och behöver. Flytande demokrati kan ta oss dit.

Rita Bergkvist: ”Du skall icke skylta med gräddfilen” – ministerlöner

Dekalog av Rita Bergkvist

Du skall inga andra gudar hava än riksnormen för ministerlöner.

Representativt demokratiserande av månadslönen är därför det första en ny regering måste besluta om.

Du skall icke begå brott, nej det undviker du genom att luta dig mot EU:s direktiv.

EU har grundlagstiftat modellen och kallar det demokrati, vilket innebär att ministrar över hela Europa lever på skattebetalarnas bekostnad.

Som ledare måste man ha kompensation för ökade levnadskostnader och för att man vägleder borgerligheten. Självklart.

Hedra ditt arbetsliv, minns att du är vald till andlig ledare med himlens anonyma modell framför dig. Den starkast lysande stjärnan är EU-solen eftersom den reglerar din månadslön med jämna mellanrum.

Det är bekvämt att representera folkets vilja och politiska teorier, du snackar bara om egotrippad företagsamhet med halleluja i rösten. Något djup finns ju inte.
Och råkar det finnas så avrättar du bara konstnären.

Minns Lucifers ordensregel att en bra ekonomi är en ekonomi som växer mer och mer ju mer man har. Du organiserar, människorna drar. Du håvar in, beviset för att du är en effektiv och smart minister.

Minns de rika och berömda, profeterna alltså, som har stora förväntningar på ditt ledarskap. Jesus skall icke låta dig förbli ostraffad om du ignorerar hans genomförandeplan.

Du skall icke skylta med gräddfilen och dina månatliga hundrafemtiotusen.
”Behöver inget veta”.

Alla måste arbeta, tråkigt nog, annars rinner inte skattemedel till.
Men väljarna, dina kunder, ville bara supa.

Copyright Rita Bergkvist: http://eternalreturn.se

Rita Bergkvist: ”Hedra de överbetalda ministrarna”

Dekalog av Rita Bergkvist

Du skall inga andra gudar hava än statlig monokultur. Vi upprepar, du ska inte ens överväga att lyssna till annat än regeringens åsikter.

Hedra de överbetalda ministrarna så att det syns att du väljer lag och ordning.

Du skall icke vara självständig, påläst, påhittig och egensinnig, det leder bara till att regeringen får ångest. Roa dig helst på annat sätt.

Tänk hela tiden på ministrarnas höga arbetsbörda så att du helgar avgångsvederlag, pensionsförsäkringar och segelbåt vid Medelhavet. Chefens frihet är stor, glöm aldrig det.

Du ska inte tro att regeringen försvinner bara för att det blir dyrare tider. Tvärtom, det är då man märker att man har en regering.

Du avstår inte från att betala skatt, moms och svindyra levnadskostnader fast du anar att pengarna inte räcker till. Nej, tröstät istället.

Att bära agg mot regeringens upphöjda krig mot människor gör dig icke populär. Journalister gör vad de kan för att vittna om att ministrar är jämställda med Gud.

Du förväntas inte föreslå innovativa analyser av framtiden.

Endast regeringen har de rätta tolkningarna.

Du skall icke begära skilsmässa från regeringens krets av människovårdande ministrar. Det slutar bara med att du måste leva ekosmart, kånka vatten och stänga av elnätet.

Copyright Rita Bergkvist:
http://eternalreturn.se

Rita Bergkvist: ”Ers Finanshelighet”

Dekalog av Rita Bergkvist

Du skall icke betala skatt åt andra än Ers Finanshelighet von regeringen.

Det går bra för Sverige. Därför underkastar du dig finanshelighetens bestämmanderätt och skattefinansierade månadslön. Everything he’s dreaming of because he deserves it.

Tänk varje dag på ministerheligheten som arbetar för ohållbar utveckling, en lukrativ modell för människoförstörande.

Du garanterar hans hallelujaplanering med hjälp av regelbundna valsedlar. Bara tvättinrätta in dig i ledet, du får ju deltaga i demokratin.

Minns Ers finanshelighets rättighet att säga att det vore jättebra om alla blev upplysta om vilka skyldigheter de har att betala skatt. Affärerna måste ju gå runt på femstjärnigt vis.

Minns att finanserna beundrar och skyddar europeiska stareyed happy family. Och att Vatikanen är moraliskt ansvarig för svensktoppsmelodin rutigt och randigt med dold agenda.

Du skall icke förvänta dig att finansheligheten vill att också du ska överleva.

Det går ju inte att alla ska ha maximal löneförhöjning hela tiden.

Öva på vinnarmelodin boys have more fun. Sammansvetsade motar finansheligheten och pojkarna bort feminister och andra arbetslösa som blir kvar bland skräpet på hembygdsgården.

Du skall icke ifrågasätta systemdiktaturen, finansministerns redskap för att kontrollera medborgare i demokratin Sverige. Då blir du vän med sektledaren som straffar dig genom att fylla din brevlåda med fönsterkuvert under hela januari månad.

Ekologi, vår nästa. Det motar finansheligheten också bort.

Copyright Rita Bergkvist:
http://eternalreturn.se

Rita Bergkvist: ”Systemförakt, politikerförakt. Var kommer all misstro ifrån?”

Rita Bergkvist. Född 1955 i Kiruna, i trekulturella Norrbotten. Pappa från Tornedalen, mamma från finska Karelen. Samer i släkten på farmors sida. Svenskt huvud, njurkaft från Finland, hjärtat i Sameland.
När det rullade som mest pendlade jag hela tiden mellan Sverige och och tropiska kulturer. Hade ett stort behov av att möta världen genom ytterligheter: jokkar i Abisko, Fish’n curry på Barbados, teaterkoreografi i Västerås, svettiga trancepass i Havanna, undervisning på alla möjliga ställen, regn och gamla hus i Storbritannien, annorlunda verklighet på Bali, performance art i Haparanda, toalettspring i Calcutta, lugn och ro i Tornedalen, Marocko hur många gånger sju? Så småningom upptäckte jag varför behovet av rörelse var så intensivt: jag hade haft flera trista, begränsade, tragiska liv som kvinna i Europa under 1800-talet, anpassat mig till en katolsk världsbild, tagit självmord eller dött i förtid. Men den här gången var det annorlunda. Världen var öppen, tillgänglig, det gick att flyga vartsomhelst över hela jordklotet. Jag ville inte stanna i Kiruna och föda barn, det var inte min grej.
Läs mer om Rita Bergkvist på hennes hemsida: http://eternalreturn.se

Text av Rita Bergkvist:

Ångerveckan

Systemförakt, politikerförakt. Var kommer all misstro ifrån?
Jag började samla tidningsmaterial, göra collage och skriva satir 2004. Frågade mig vid den här tiden vad det är som gör en människa korrumperad, alltså i behov av enorma summor pengar. Löner och förmåner för chefer, ministrar och beslutsfattare började vid den här tiden att rusa i höjden, en utveckling som knappast undgått någon.
Grunden i collagen och texterna är religion och politik hoprört i satirform. Här finns bl a 13 versioner av Mose Lag samt aktuella tolkningar av Fader vår och Trosbekännelsen. Materialet kretsar kring det politiska systemet som ett pyramidspel baserat på auktoritetstro, religiositet och blind lydnad.
I en värld där mammon är synonymt med Gud härskar en finanselit över våra pengar och berikar sig själva. Tror man på Gud låter man det ske, för det sitter djupt att inte göra uppror, man kan ju bli straffad.
Det här är mitt personliga sätt göra upp med 2000 år av patriarkal dominans. Det är självklart att vilja rädda världen från demoniskt toppstyre.

/  Rita Bergkvist
http://eternalreturn.se

Joakim Sigvald: ”E-tablissemanget fruktar den nya rösträttsreformen”

En av många röster i kören som vill varna oss för e-röstning tillhör Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet (http://pcforalla.idg.se/2.1054/1.506396/darfor-ar-e-rostning-direkt-olampligt). De här varningsropen hörs inte sällan från dem som skulle kunna antas vara mest positiva till ny tillämpning av IT i samhället – dataloger, kryptologer och, i det här fallet, den främsta företrädaren för vad som skulle kunna kallas Sveriges IT-parti. Att det är just den här gruppen av IT-kunniga som varnar, medan politiker i allmänhet brukar vara ganska positiva till ny teknik med potential att höja den demokratiska legitimiteten i allmänhet och valdeltagandet i synnerhet, gör att man bör ta varningarna på extra stort allvar.

Men vad är det egentligen de varnar för? När politiker och andra företrädare för etablissemanget talar om e-röstning så menar de egentligen elektronisk poströstning – att kunna skicka sin röst som ett elektroniskt ”brev” till rösträkningscentralen istället för i ett fysiskt kuvert. Det här är lite som att stryka ny fernissa på en vägg med förhoppningen att den ska bli både rakare, tätare och mera hållfast. Tongivande sakkunniga inom IT och e-röstning, e-tablissemanget om man så vill, påpekar då att fernissan varken är särskilt transparent eller hållbar i längden, och att den snarast förvärrar de problem som den var tänkt att råda bot på – bristande demokratisk legitimitet. Vad man framförallt är rädd för är att e-röstning i en framtid inte bara ska bli ett komplement till förtidsröstning utan helt ersätta vanlig röstning i vallokal på valdagen – och att valhemligheten därmed ska gå förlorad.

Problemet med den här kritiken är inte att kritikerna har fel i sak. Problemet är att man helt har missat vad e-röstning är för något. E-röstning är inte en teknik som i första hand kan göra dagens representativa demokrati lite effektivare och bekvämare (även om det förmodligen också är en möjlighet). E-röstning innebär ett paradigmskifte som kommer att stöpa om demokratin i grunden.

Låt oss för att få lite perspektiv på frågan backa tillbaka till det förra paradigmskiftet – från småskalig (och i ärlighetens namn ganska marginell) direktdemokrati till storskalig representativ demokrati. Då precis som nu var det ny teknik som drev utvecklingen – billigare tryckmetoder, snabbare transporter och effektivare logistik gjorde det möjligt att hålla allmänna hemliga val och sammanställa rösterna till ett nationellt valresultat. Det man då trodde var demokratins absoluta gräns, att den inte kunde skalas upp till större sammanhang än stadsstaten eller kommunen, hade därmed övervunnits. Då som nu fanns det kritiska röster som hävdade att den nya tekniken var ett hot mot demokratins grundvalar – ja många hävdade rent av att representativ demokrati inte var en form av demokrati alls, snarare något slags förmynderi. Då som nu betraktades demokratins begränsning som naturlig: Bönderna kunde organisera sig demokratiskt i sin socken, men över landet var det kungen och adeln som styrde. Idag ser man det som lika självklart att demokrati är likställt med att få välja parti en gång vart fjärde år – däremellan är det regeringspartierna som bestämmer. Men de som då anammade den nya tekniken vann och direktdemokratin försvann så småningom nästan helt (med Schweiz kantoner som lysande undantag). Det var alltså inte det gamla paradigmet, direktdemokratin, som lät sig moderniseras och reformeras genom den nya tekniken. Det gamla blev undanträngt av det nya. Mycket talar för att e-demokratin kommer att ta samma väg idag som valsedel-demokratin gjorde för snart tvåhundra år sedan – mot ett nytt demokratiskt paradigm som tränger undan det gamla.

Men innan vi talar mera om det nya paradigmet bör vi återvända till här och nu och titta lite närmare på vad kritikerna, eller mer specifikt Anna Troberg, har att säga om e-röstning:

Alla system går att hacka. Alla databaser läcker förr eller senare. I Sverige har vi dessutom FRA som trålar nätet efter information och ständigt överskrider sina befogenheter. Det betyder att en övergång till e-röstning i praktiken också är ett adjö till valhemligheten.”

“E-röstning innebär också att möjligheten att kidnappa någon annans röst ökar betänkligt. Frestelsen att ”hjälpa” en äldre släkting att rösta skulle säkerligen bli för stor för många. På samma sätt skulle den våldsamma parten i ett misshandelsförhållande lätt kunna tvinga till sig en extra röst och göra sin partner röstlös.„

“ […] elektroniska röstningsmaskiner i vallokalerna […] det saknas ordentliga verktyg för kontrollräkning. […] Det går inte heller att kontrollera om maskinerna manipulerats på något sätt för att påverka slutresultatet. Därmed är även den här typen av elektronisk röstning en återvändsgränd som Sverige bör undvika. „

Den första kritiken kan delas upp i två, varav den ena är teknisk och den andra politisk.

Svaret på att databaser läcker är att vi under inga omständigheter bör lagra rösten och röstarens identitet på samma ställe. Utan att bli för teknisk bör ett e-röstningssystem vara utformat så att i princip vemsomhelst kan verifiera att varje röst är lagd av en person som finns i röstlängden och att varje röstande bara har lagt en röst, men endast den röstande själv ska kunna verifiera sin egen röst. Det här är en teknisk utmaning, men knappast omöjligt att lösa.

Ifall FRA ohämmat trålar nätet efter hemligheter så är det naturligtvis ett problem. Lösningen torde vara att vi varken ger resurser eller befogenheter till FRA att avkryptera och läsa varje röstsedel som passerar genom nätverket. Att staten inte har rätt att öppna privata brev ser vi som självklart. Lika självklart är att staten inte saknar den tekniska förmågan om de skulle vilja. Redan f.d. Östtyskland visste hur man skulle göra för att bevaka invånarnas korrespondens.

Den andra kritiken är inte unik för e-röstning utan lika giltig för all form av röstning i okontrollerad miljö, till exempel poströstning och budröstning. I Estland, som har tillämpat e-röstning sedan 2005, har man minimerat risken med att någon annan än väljaren bestämmer över dennes röst genom att tillåta väljaren att rösta om hur många gånger den vill fram till valdagen. Om väljaren ändå inte känner sig säker på att det blev rätt går det att ångerrösta med en vanlig pappersröst på själva valdagen. Vi kan tänka oss att man ytterligare skulle kunna förstärka valhemligheten genom att vid varje röstningstillfälle ge väljaren ett unikt kvitto som den kan använda för att få se sin senast lagda röst, medan någon som har fått tag på ett gammalt kvitto fortfarande ser den gamla rösten.

Kritiken mot traditionella röstningsmaskiner är återigen teknisk. Tittar man på de amerikanska röstningsmaskinernas långa historia så är det slående hur naiva både tillverkarna och beställarna har varit i fråga om säkerhet och verifierbarhet. Fokus har ofta legat på att göra det så enkelt som möjligt att rösta, snarare än att få verifierbarhet med bibehållen valhemlighet. På senare tid har maskinerna blivit allt säkrare men i många fall har säkerheten fortfarande visat sig undermålig. Problemet med röstningsmaskinerna kan sammanfattas med att de försöker göra för mycket: De både registrerar och räknar rösterna. En säker omröstningsmaskin bör bara vara ett skal som tar emot väljarens röst och skickar den vidare till de delar av systemet som sköter autentisering, anonymisering, verifiering, röstregistrering och rösträkning. Och röstmaskinen skulle lika gärna kunna vara en mobiltelefon eller surfplatta som en automat i en vallokal. En röstningsmaskin i form av en fristående enhet som ska leverera en votecount till rösträkningscentralen kan däremot aldrig bli helt säker och är mycket riktigt en återvändsgränd.

Vi talade tidigare om att e-röstning kommer att bana väg för ett nytt demokrati-paradigm, snarare än att reformera det nuvarande. Varför då? Jo den främsta styrkan med e-röstning är att kostnaden för att sammanställa röster kan minskas till nära noll, samtidigt som det kan bli mycket enkelt för väljaren att avge sin röst. Om vi tänker oss att väljaren vart fjärde år får valet mellan att skicka iväg sin röst via mobilen eller att gå till vallokalen och rösta, så har det här mindre betydelse. Men det sker ju faktiskt fler politiska omröstningar än de allmänna valen. I riksdagen voterar man flera gånger per dag. Att anordna traditionella folkomröstningar flera gånger om dagen är inte praktiskt möjligt. Men om alla kunde delta i omröstningarna via sin dator eller mobil? Finns det då några demokratiskt legitima argument att undanhålla människor möjligheten att vara med och bestämma i viktiga beslut som påverkar deras framtid?

Att alla inte har tid att sätta sig in i alla frågor är ett vanligt och högst rimligt argument mot direktdemokrati. Men även här kommer den nya tekniken till vår hjälp: Genom att spara en koppling mellan väljaren och dess röst (utan att den kan röjas av utomstående) så blir det möjligt att ändra sin röst vid ett senare tillfälle. Detta kan vi använda, utöver att låta väljaren ångra sig under pågående omröstning, till att låta väljaren delegera sin röst när han eller hon inte vill sätta sig in i frågan och rösta själv. Man kan delegera till någon (person eller organisation) som får förvalta ens röst och rösta i ens ställe så länge delegeringen gäller. Men till skillnad från när du väljer parti till riksdagen så kan du när som helst återta din röst och ge den till någon annan eller rösta själv. Det här är den nya rösträttsreformen: Allmän rösträtt i varje sakfråga – men utan något rösttvång. Alla kan välja hur mycket eller hur lite man vill delta i det politiska livet. Men det är väljarens eget val, inte politikernas.

Den här rösträttsreformen skulle helt rita om den politiska kartan. Beredning av frågor, debatter, omröstningar, ja allt som hör politiken till skulle göras tillgängligt för allmänheten att delta i – utifrån var och ens intresse och förmåga. Lika rösträtt skulle fortfarande gälla, vare sig man delegerar sin röst eller röstar själv. Det skulle fortfarande finnas plats för professionella politiker, men som rådgivare och delegater, inte som förmyndare. Drömmen om agoran, det öppna torget där allmänheten kan träffas och ta beslut gemensamt, skulle bli verklighet. Människor skulle kunna träffas både fysiskt och virtuellt och diskutera politik. Och dessa diskussioner skulle vara betydelsefulla, rent av vitala, eftersom de i slutändan skulle avgöra vilka politiska beslut som fattades.

Även om drömmen om den perfekta demokratin kan tyckas avlägsen eller rent av ouppnåelig så är det dit vi borde sikta. Inte för att vi har det så hemskt illa idag; det har vi inte, även om mycket kunde fungera bättre. Men för att demokratin aldrig står stilla. Om vi inte utvecklar demokratin åt det håll vi vill så kommer makthavarna att fortsätta anpassa den utifrån sina egna intressen. Den svenska demokratin kan tyckas evig, men tittar vi bara en generation bakåt så har mycket förändrats. Folkförankringen har i stort sett försvunnit. Riksdagsledamöterna har blivit proffspolitiker med hög lön och generösa förmåner. Medlemstalen i partierna har sjunkit drastiskt och de som är kvar har fått allt mindre att säga till om i takt med att partistrategerna har tagit över. Inte ens riksdagen är fredad. Riksdagsvoteringarna styrs idag i allt väsentligt av gruppledarna, vilka i sin tur får sina direktiv från partiledningarna. När en så liten skara människor har så stort inflytande är de väldigt sårbara för lobbyism och korruption. Att i det läget avfärda e-röstning för att den möjligen kan nagga valhemligheten i kanten är att sakna sinne för proportioner.

Estland har som sagt snart genomlevt sitt första decennium med e-röstning och i Schweiz har man använt e-röstning sedan 2003 i ett antal kantoner. Ingen skulle nog påstå att de är sämre demokratier för det. 2018 är det Sveriges tur att göra sina första försök med e-röstning i riksdagsvalet, om vallagskommitén får som den vill – men krafterna som vill bromsa och hålla oss kvar i 1800-talets demokratiparadigm är starka.

Händelsevis finns det nu ett politiskt parti – Direktdemokraterna – som vill erbjuda direktdemokrati direkt i riksdagen genom att hålla omröstningar på webben. Det här upplägget ger folk möjligheten att fasa in den nya rösträttsreformen i den takt de önskar, med gott om tid att rätta till eventuella brister och finslipa tekniken. Och om tiden ännu inte är mogen så kommer folk fortsätta att rösta på sina vanliga partier. Det menar jag är ett ansvarsfullt sätt att reformera demokratin.

På vägen mot det nya paradigmet bör vi lyssna på och lära oss av de röster som kritiserar e-demokratin. Men vi bör också uppmuntra de krafter som tror på och arbetar med att förbättra tekniken. Ett steg på vägen är att genomföra försöken med e-röstning 2018 och lära oss av de erfarenheter som det ger. Ett annat steg är att ge ett parti som Direktdemokraterna inflytande i riksdagen.

Jag vill avsluta med några bevingade ord som har ungefär lika många år på nacken som den representativa demokratin – men som förmodligen kommer att leva betydligt längre:

“Inget kan stoppa en idé vars tid har kommit„
– Victor Hugo

Anna Trobergs slutkläm i sin artikel kommer däremot knappast att gå till historien:
“Ur ett mer långsiktigt perspektiv är e-röstningen en demokratisk förlust för alla„

Gör den det riskerar den att framstå som lika tragikomisk som utsagan: ”Internet är en fluga” som vår före detta kommunikationsminister Ines Uusman felaktigt är förknippad med.

*****

Du som vill veta mer om det nya demokratiparadigmet är välkommen att titta in på Facebooksidan som är dedikerad till att sprida budskapet, eller läsa boken med samma namn: Flytande demokrati.

/Joakim Sigvald, Direktdemokraterna.

Joakim Sigvald: ”E-röstning är inte omöjligt”

När en representant för en forskningsdisciplin hävdar att någonting är omöjligt med hänvisning till konsensus inom sin yrkeskår, men utan att framföra några som helst bevis, finns det skäl att ta det påståendet med en god potion skepticism och en stor nypa salt.

Forskning handlar om att föra fram hypoteser baserade på experiment eller härledningar som andra forskare kan återupprepa eller falsifiera. Ofta handlar det om positiva påståenden: Detta eller detta är fallet. Det och det kan göras med följande metod. Ibland kan hypoteserna även handla om vad som är omöjligt. Albert Einstein lyckades visa, tvärtemot sunt förnuft, att ingenting kan röra sig snabbare än ljuset. Men Einstein stödde inte det påståendet med att det rådde konsensus bland de teoretiska fysikerna. Tvärtom var den rådande uppfattningen att hastighet i princip var en obegränsad storhet. Men forskarvärlden fick böja sig för de ovedersägliga bevis som Einstein presenterade och den teoretiska fysiken hade därmed tagit ytterligare ett stort kliv framåt.

Men när Thore Husfeldt hävdar i Sydsvenskan i april i år att säker e-röstning med bibehållen valhemlighet är ”i princip omöjligt” och sedan följer upp det med ett, som jag uppfattar det, luddigt resonemang om hur svårt det är att granska källkod, så handlar det inte om forskning så mycket som en ovilja eller oförmåga att tänka utanför den representativa demokratiska referensram som de flesta av oss lever i. Att hävda att e-röstning är omöjligt för att dagens pappersbaserade valsystem inte låter sig överföras rakt av till ett elektroniskt medium är ofarligt och stöds av rådande praktik. Att hävda att dagens representativa demokratiska valsystem är ofullkomligt eller rent av passé för att det inte låter sig överföras direkt till ett elektroniskt medium är därmed kontroversiellt och kan kosta en hel del. Man biter inte gärna den hand som föder en.

Eftersom Thore alltså inte lägger fram några bevis när han påstår att e-röstning inte låter sig göras så är det mycket svårt att bemöta eller över huvud taget förhålla sig till. Det går inte att motbevisa med mindre än att man faktiskt bygger ett sådant valsystem och testar det under realistiska förhållanden, något som inte bara är komplicerat och tidskrävande utan dessutom förmodligen svårt att få finansiering till. Men i egenskap av datavetare och demokratientusiast ska jag ändå försöka bemöta de sakskäl som anges i artikeln:

  1. ”Det råder konsensus bland dataloger att e-röstning är omöjligt i princip att genomföra med bibehållen valhemlighet och säkerhet.”
    – Flera datavetare tror på motsatsen, bland andra Sven Heiberg, projektledaren för Estlands e-röstningssystem, Joseph Kiniry, forskare på e-val i Danmark och Harwardforskaren Ben Adida som 2007 gav följande presentation på Google tech talks:
    https://www.youtube.com/watch?v=ZDnShu5V99s&feature=youtu.be
  2. ”Väljaren får inget kvitto”
    – Självklart måste väljaren få ett kvitto, både på att hens röst har registrerats korrekt och att den finns med vid den slutliga sammanräkningen. Men för att undvika röstköp ska kvittot vara hemligt och det ska gå att rösta om och få ett nytt kvitto utan att den som eventuellt har fått tag på det gamla kvittot kan se att den rösten inte längre gäller. Stängningstiden för valet behöver troligtvis göras variabel så att en eventuell röstköpare inte kan vänta in slutsekunderna och då kontrollera den köpta rösten.
  3. ”Vallokalen får inget kvitto”
    – Oklart vad som avses med kvitto i det fallet. Men det går teoretiskt att få betydligt större verifierbarhet i ett elektroniskt modulariserat system med kryptologiska metoder som Mixnet och liknande, än i vårt halvslutna pappersbaserade system, där vi måste lita på att våra valarbetare gör rätt i varje del av processen. Där finns det inget kvitto i slutänden på att allt gick rätt till, bara en stark procedurell säkerhet i att det är svårt att fuska. Man kan dock fundera över vad det skulle kosta att köpa tillräckligt många vallokaler, eller byta ut tillräckligt många valurnor på vägen från vallokalerna till rösträkningscentralerna, för att ändra ett valresultat – och vilka som skulle kunna ha råd och incitament att göra den investeringen. Med elektronisk röstning går det däremot att få 100%-ig matematisk verifierbarhet – man behöver inte lita på en begränsad grupp valarbetare.
  4. ”Det är svårt att verifiera programvaran som sköter valprocessen”
    – Ja det är svårt. Att verifiera den genetiska koden hos valarbetarna är också svårt, men ingen skulle komma på idén att försöka. Vi uppnår inte säkerhet genom att lusläsa programkod eller studera EEG-kurvor hos valarbetare. Vi uppnår den genom en modulariserad arkitektur med redundans och många oberoende enheter där var och en fungerar som en svart låda vars input och output kan verifieras. Vad som händer inuti de svarta lådorna spelar mindre roll så länge resultaten är bevisligen korrekta.
  5. ”Ett mycket litet fåtal [kan] läsa koden och se att det står set votecount = 0 på rad 541548”
    – Det låter som att Thore slutade programmera någon gång på 1900-talet. Numera skriver man program i små fristående enheter, med god automatiserad testtäckning och tydliga kontrakt för hur enheterna kommunicerar med varandra. Stora monolitiska system med hundratusentals programrader tillhör den datalogiska forntiden. Men Thore har kanske bättre saker för sig än att hålla sig uppdaterad inom sin disciplin (arbeta mot e-röstning till exempel: Han var en av flera IT-experter som lyckades stoppa Danmarks planer på att genomföra försök med e-val 2013).

Jag anser det rimligt att nya system för demokratins utveckling också skall ha samma rätt att utvecklas efterhand som brister upptäcks. Det finns många sätt att fasa in ett elektroniskt omröstningssystem i vårt befintliga demokratiska ramverk (ett Direktdemokratiskt parti som erbjuder Flytande demokrati i Riksdagen är ett). Det behöver inte göras över en natt.

Summering: E-röstning med valhemlighet i okontrollerad miljö är en svår nöt att knäcka. Och lösningen på problemet kommer garanterat ändra hur vi ser på val och valprocedurer. Till exempel tror jag att vi kommer behöva variabla deadlines för omröstningar med möjligheten att rösta om och om igen ifall man kände sig övervakad vid något tillfälle. Våra dataloger som engagerar sig i e-röstningsfrågan borde ägna sig åt att lösa de här problemen och förklara för politiker och allmänhet hur e-val skiljer sig från pappersval – inte åt att påstå att det är omöjligt. Det omöjliga förblir sällan omöjligt särskilt länge – kanske inte ens hastigheter snabbare än ljusets.

/Joakim Sigvald
Tek. Mag. i Datavetenskap

Joakim Sigvald: ”Är elektronisk röstning dömt att misslyckas?”

Går det att rösta säkert över Internet? Frågan är relevant då Norge nyligen avslutade sina e-röstningsförsök med motiveringen att e-röstning inte låter sig göras med tillfredsställande säkerhet, åtminstone inte med dagens teknologi (www.bbc.com/news/technology-28055678 ).

Samtidigt kommer rapporter från en oberoende grupp forskare och experter (estoniaevoting.org/team) som har tittat närmare på Estlands system för e-röstning. Studien genomfördes i oktober förra året. Estland är det enda land i världen som tillämpar fullskalig elektronisk röstning nationellt (Uppemot 25 % av landets befolkning använder internet för att förtidsrösta sedan 2006). Forskarnas slutsats var att Estlands system har alarmerande säkerhetsbrister och borde tas ur drift omedelbart för återgång till rent pappersbaserad röstning. Säker e-röstning, menar de, ligger minst ett decennium in i framtiden, om det någonsin kan realiseras (estoniaevoting.org/findings).

Ska man tro den samlade bedömningen bland de flesta av världens främsta experter på datorsäkerhet så behöver vi som hoppas att datorer och internet kan revolutionera demokratin, liksom de har revolutionerat så många andra verksamhetsområden det senaste halvseklet, tänka om. Utgör strimlat och pressat trä i en förseglad låda med en skåra på toppen den ultimata lösningen för vår civilisations, för någon civilisations, behov att organisera sig demokratiskt och möta gemensamma utmaningar? Är det vår förmåga att gömma papper i lådor som kommer att avgöra den demokratiska utvecklingen även framgent?

Det finns stora frågor att besvara alltså, men låt oss återgå till Norge:

Norge genomförde redan 2003 försök med elektronisk röstning. Man röstade i särskilda vallokaler via stationära datorer som var kopplade till en rösträkningscentral, både före och under själva valdagen. Försöket var lyckat och visade att e-röstning i kontrollerad miljö var fullt genomförbart. De flesta norrmän var positiva och många ville även kunna rösta via internet. Sagt och gjort: 2011 genomfördes nästa försök, denna gång med förtidsröstning över internet i tio utvalda kommuner. Man använde i princip Estlands modell med möjligheten att ändra sin elektroniska röst flera gånger och även att kunna ersätta den med en pappersröst på valdagen. Detta skulle garantera att ingen otillbörligt kunde påverka den förtidsröstande i en okontrollerad miljö, eftersom det inte går att bevisa att väljaren inte senare har ändrat sin röst (hj.diva-portal.org/smash/get/diva2:559335/FULLTEXT01.pdf). Skillnaden mot i Estland var att man även kunde e-rösta på själva valdagen.

Manegen var alltså krattad för det tredje försöket som skulle genomföras vid valet till Stortinget i september 2013, nu utökat till tolv kommuner och en kvarts miljon röstande. Norrmännen var fortfarande positiva till möjligheten att rösta via internet och vad det kunde innebära både för den egna bekvämligheten och för demokratiutvecklingen som sådan. En stor grupp experter hade också varit med ända sedan 2010 för att hjälpa till att täppa till säkerhetshål i mjukvaran. Sommaren 2013 meddelade man så att systemet uppfyllde alla säkerhetskrav och att tekniken kunde användas vid det stundande valet (computersweden.idg.se/2.2683/1.517458/norsk-e-rostning-klarar-sakerheten).
(Inom parentes kan sägas att det företag som utvecklat och drivit Estlands e-röstningssystem under tiotalet år var med i upphandlingen till Norges dito, men i slutänden valdes de bort till förmån för ett spanskt företag. När jag talade med Sven Heiberg, projektledaren för Estlands system, vid ett besök i Tartu förra sommaren (aktivdemokrati.se/demokrati/2013/estlands-e-rostnings-system) uttryckte han en viss förvåning kring detta men medgav samtidigt att tekniken hade gått framåt och att arkitekturen för Estlands system redan var föråldrad.)

September 2013 kom och e-röstningsförsöket, det tredje i ordningen, genomfördes som planerat. Institutet för samfundsforskning (ISF) fick uppdraget av Kommunal- och Regionaldepartementet att utvärdera det hela (www.regjeringen.no/upload/KMD/KOMM/rapporter/ISF_Internettvalg.pdf). Man skulle särskilt titta på valdeltagande och valbeteende, tillgängligheten, väljarnas attityder och tillit samt valhemligheten. Rapporten med institutets slutsatser lades fram i juni i år, och som vi redan vet ledde den till att man omedelbart lade ner alla vidare försök med röstning över Internet. Internet bedömdes vara, om inte en fluga så åtminstone en återvändsgränd vad gällde demokratins framtida utveckling. Ett ödesmättat beslut. Vad innehöll då rapporten som föranledde denna något oväntade kovändning efter ett decennium av e-demokratioptimism?

Rapporten inleder med att konstatera att e-röstning är omdiskuterat och pekar på den mest uppenbara risken: Att väljare som röstar i okontrollerad miljö (till exempel hemma framför datorn eller med mobilen) kan låta sig påverkas, rent av hotas eller mutas, att rösta på ett visst sätt. Tankarna går till mafiosos som ger goda råd under pistolhot, eller en dominant och våldsam maka eller make med en politisk agenda. Samtidigt pekar man på fördelarna med den ökade tillgängligheten, till exempel för personer med funktionsnedsättning. Kritiken kommer främst från rikspolitiskt håll, inte minst från Stortinget, medan folket i gemen är positiva till e-röstning. Låt oss nu titta närmare på de alarmerande slutsatser som gav politikerna kalla fötter visavi internet-val.

  • Andelen som förtidsröstade ökade markant i de kommuner som fick möjligheten att rösta över internet.
    – De som röstar föredrar uppenbarligen det mest praktiska alternativet.
  • Ingen påverkan på valdeltagande kunde ses.
    – Det är alltså något annat än bekvämligheten vid rösttillfället som avgör om man röstar eller inte. (Förmodligen skulle man finna samma tendens om man studerade beteenden i en livsmedelsbutik – huruvida brödet ligger framme vid kassan eller längst bak i butiken är helt underordnat av ifall det är mögligt eller färskt.)

  • En stor majoritet av befolkningen ansåg att internetval är säkert och borde införas permanent.
  • De som deltagit i försöksvalen över internet var mer positiva till internetval än i landet som helhet.
  • De som röstade via internet kände sig inte mer utsatta för påverkan att rösta mot sin övertygelse än pappersväljare.
  • En mycket liten andel (0,75 %) nyttjade möjligheten att i efterhand ersätta sin elektroniska röst med en pappersröst. Endast en av dem motiverade det med att hen känt sig påverkad att rösta mot sin vilja vid det tidigare tillfället.

Men vänta nu, det här låter ju faktiskt som ett ganska positivt utfall. Hur motiverade då politikerna sitt beslut att avsluta e-röstningsprojektet? Följande artikel från BBC har svaret: (http://www.bbc.com/news/technology-28055678)

  • Man hänvisar till att väljarnas rädsla för att deras röster skulle bli kända kunde underminera den demokratiska processen.
    – Det här är en återupprepning av vad som nämndes om okontrollerade miljöer i inledningen, men motsägs i stort sett av resultaten från studien: Väljarna uppvisade tvärt om stor tillit till systemet med e-röstning.
  • Politisk kontrovers och det faktum att valdeltagandet inte ökade markant angavs som huvudorsaken till att avsluta försöken
    – Här kan vi börja ana den verkliga orsaken till beslutet. Att man förväntade sig att själva valproceduren skulle ha någon större inverkan på valdeltagandet är väl närmast ett utslag av väljarförakt. Är brödet mögligt så är det.
  • I ett uttalande sades att det fanns en stor vilja bland politikerna att låta människor rösta via internet, men att de negativa resultaten från de tidigare försöken övertygade dem om att det trots allt inte var värt att fortsätta satsningen
    – En övning i inverterad sanning, eller hur var det nu, var det politikerna eller folket som var skeptiska till e-röstning?
  • Metoden för att kryptera rösterna vid överföringen över internet reviderades kort innan lanseringen (eller som det uttrycks i artikeln: Hela systemet fick skrivas om).
    – Det är inte alls ovanligt att ett mjukvaruprojekt utnyttjar tiden och gör förändringar ända fram till målsnöret. Men faktum är att systemet slutgiltigt godkändes av den samlade expertis som följt projektet under tre års tid.
  • Slutligen så hänvisas till ”bevis” för att 0,75 % av de röstande hade lagt dubbla röster – både en elektronisk och en pappersröst.
    – Här får vi hoppas att det är artikelförfattaren på BBC som har fått det hela om bakfoten. För det är väl inte möjligt att de ansvariga politikerna skulle ha missat att de 0,75 procenten alltså ersatte sin tidigare lagda elektroniska röst med en pappersröst, helt i enlighet med proceduren som den var utformad?

Sammanfattningsvis var det alltså inget annat än politisk gallimatias som var det officiella motivet till att avbryta försöken med e-röstning. Men om vi backar tillbaka lite så kanske vi kan finna den verkliga orsaken. Låt oss återupprepa vad som stod i inledningen av rapporten:

Kritiken kommer främst från rikspolitiskt håll, inte minst från Stortinget, medan folket i gemen är positiva till e-röstning.

Vi tar det igen så vi inte riskerar att missa något väsentligt: Allmänheten vill ha omröstningar via internet, politikerna vill det inte.

Kan det vara så enkelt att politikerna ansåg att det var dags att avsluta försöken för att de faktiskt inte vill ha elektroniska omröstningar? Vad skulle i så fall orsaken till det kunna vara? Ser de en möjlighet/risk att elektronisk röstning kan leda till en reformering av valsystemet i en riktning som ger väljarna större direkt inflytande på politikernas bekostnad? Det vore i så fall ett mycket rimligt antagande. Och det är lika rimligt att anta att politikerna skulle se detta som ett hot mot sin egen privilegierade ställning.

Låt oss nu titta närmare på kritiken mot Estlands valsystem. Här var det alltså inte en nervös politikerkår som stod bakom utan en grupp internationellt välmeriterade experter på området datorsäkerhet och elektronisk röstning. Deras kritik kan sammanfattas som följer:

  1. Systemet är sårbart för överbelastningsattacker som gör systemet oåtkomligt för väljarna medan attacken pågår. 2007 utsattes systemet för just en sådan attack – sannolikt med Ryssland som adressat.
    – Dock kunde inga effekter på valresultatet märkas när man jämförde resultatet av e-rösterna med pappersrösterna.
  2. En trojan på användarens klientdator kan fånga upp användarens lösenord för att, nästa gång användaren använder sitt id-kort, skicka falska röster i användarens namn.
    – Det här demonstrerades med en gammal version av programvaran. I en nyare version måste användaren bekräfta sin röst via mobiltelefon, vilket omöjliggör den här formen av identitetsstöld.
  3. Ofullständigt dokumenterade och övervakade rutiner kring hanteringen av mjukvaran gör det möjligt för en utomstående att installera kod som förvanskar rösterna innan de räknas utan att det detekteras.
    – Detta har forskarlaget lyckats demonstrera i sitt eget labb med en replika av omröstningsmjukvaran.


Den första sårbarheten beror enligt forskarna på en föråldrad arkitektur som inte fördelar inkommande meddelanden tillräckligt effektivt. Medan det visserligen är ett hårt slag mot Estlands omröstningssystem (en i grunden felaktig arkitektur ändrar man inte i en handvändning) så betyder det samtidigt att tekniken har gått framåt och att det går att klara den typen av attacker som Estlands system nu är sårbart för med en modernare arkitektur.

Den andra sårbarheten har redan åtgärdats. Säker röstning över internet kräver, bland annat, att användaren bekräftar sin röst med hårdvara som är separerad från den mjukvara som används för att skicka rösten. Att kapa ett sådant system ligger på en helt annan svårighetsgrad än att kapa en enskild dator. Om det låter sig göras så är det åtminstone inget som teamet har kunnat visa.

Den tredje sårbarheten är nog allra svårast att komma runt med ett system som liknar Estlands. Varje centraliserat system kan korrumperas. Styrkan i vårt pappersbaserade valsystem ligger framförallt i enkelheten i de rutiner som tillämpas och det stora antal valarbetare som behövs för att utföra dem. Att ersätta ett sådant decentraliserat och enkelt system med ett som är centraliserat och komplext är mycket vanskligt. Däri ligger det stora problemet med Estlands e-röstningssystem – inte att det råkar vara elektroniskt och internetbaserat.

Den svenska direktdemokratirörelsen har länge spekulerat i hur ett säkert system för elektronisk direktdemokrati bör se ut.Till skillnad från de system för e-röstning som har implementerats av stater, så som Norge, Finland och Estland, så nöjer man sig inte med att bara sätta ett ”e” framför det befintliga pappersbaserade valsystemet och i övrigt lämna det oförändrat. Ambitionen är att rita om kartan fullständigt och låta det elektroniska valsystemet vara det primära sättet att fatta beslut – en ersättning för såväl riksdagsvoteringar som allmänna val.

Man insåg tidigt att varje delsystem kan korrumperas. Därför kom man fram till en översiktlig arkitektur med många oberoende moduler, där varje funktion dessutom är duplicerad på ett stort antal oberoende enheter så att om en eller flera av dem korrumperas så upptäcks det när man jämför deras avvikande resultat med de övriga okorrumperades resultat.

Man insåg också att valhemligheten inte kan garanteras om någon del av systemet samtidigt vet vem som röstat och på vad. Det här är ganska enkelt att lösa i vårt pappersbaserade system, där väljaren bara kan rösta en gång och rösten oåterkalleligt separeras från väljarens identifikation innan den öppnas och räknas. Vårt nuvarande system har en hög procedurell säkerhet som garanterar att det är ytterst svårt att förvanska en röst på vägen från väljarens hand till rösträknarens. Detta duger dock inte för ett elektroniskt valsystem. Där krävs verifierbarhet så att man i efterhand kan detektera om något gick fel.

För att få verifierbarhet måste man bevara kopplingen mellan den röstande och rösten, men på ett sätt så att ingen annan än röstaren själv kan känna till denna koppling. Klurigt, men inte olösbart. Knepet är att först låta rösten vara krypterad medan användarens identifikation är öppet läsbar. Men på vägen till rösträkningen vänder man på det så att användarens identifikation krypteras i flera steg, medan rösten i det sista steget avkrypteras. Genom att användarens identitet anonymiseras genom en kedja av oberoende anonymiseringsmoduler, så vet ingen av dem vem väljaren är när rösten väl överlämnas till röstlagringsmodulen och avkrypteras. Resultatet av den något omständliga proceduren är att i slutändan ligger en fullt synlig röst tillsammans med en användarreferens som bara den röstande själv kan känna igen som sin. Naturligtvis ligger rösten duplicerad på många olika servrar så att ett stort antal oberoende aktörer kan räkna rösterna var för sig och jämföra resultaten med varandra. Om någon risk för oegentligheter uppdagas kan väljarna uppmanas att kontrollera sina lagrade röster så att de fortfarande stämmer med rösten som de lagt.

En mer fullständig beskrivning av den här arkitekturen finns att läsa i boken Flytande demokrati (http://www.nomadforlag.se/FlytandeDemokrati).

Slutligen något om röstning i okontrollerad miljö. Internetröstningens akilleshäl är att den utförs i en miljö som inte är kontrollerad och där valhemligheten riskerar att röjas. Det är ett problem utan någon fullständig lösning, men det går åtminstone att minimera problemet till den grad att det knappast kan ha någon signifikant inverkan på de demokratiska beslut som fattas. Värt att notera är också att människor i allmänhet inte är oroliga för röstköp och rösttvång. Det är mest politikerna som oroar sig å allmänhetens vägnar. Därmed kan man inte förvänta sig att deras beteenden ska styras av denna oro i någon större grad. Här är fyra punkter för att ytterligare reducera risken och skälen till oro:

  • Röstköp och rösthot är olagligt och kan beläggas med stränga straff. Det ska kosta betydligt mer än det smakar att försöka påverka någon att rösta mot dennes vilja
  • Med verifierbar röstning öppnas möjligheten att ändra sin röst så länge en omröstning är öppen. Då blir det svårare för en röstköpare att kontrollera vad väljaren i slutändan röstade på.
  • Med verifierbar röstning går det inte att manipulera väljarens röst utan att det lämnar spår, vare sig attacken görs på klient- eller serversidan.
  • I en direktdemokratisk kontext, där man avgör dussintals småfrågor om dagen istället för en ödesfråga vart 4:e år, reduceras konsekvenserna med valfusk i motsvarande grad. Varje gång valfusk uppdagas kan man analysera vad som har hänt och förbättra systemet för framtida omröstningar. Skulle något enskilt beslut påverkas av röstköp eller rösttvång så finns möjligheten att upptäcka det under en karensperiod och göra om omröstningen. Annars finns alltid möjligheten att rätta till med ett nytt politiskt beslut vid ett senare tillfälle.

Elektronisk röstning är ännu i sin linda och många problem och brister kommer att upptäckas och åtgärdas på vägen mot ett system som är lika säkert eller säkrare än dagens pappersröstning. Men vi bör inte nöja oss med förtidsröstning via internet. En hel ny värld av möjligheter öppnar sig med elektronisk röstning. Framförallt har vi möjlighet att komma till rätta med den representativa demokratins stora gissel: Lobbyism. För vad spelar det egentligen för roll att våra pappersval är något sånär säkra när de folkvalda sedan låter sig dikteras av de egna partistrategerna eller köpas av rika intresseorganisationer (sv.wikipedia.org/wiki/Knapptryckarkompaniet)?

Svaret på den inledande frågan, om elektronisk röstning är dömd att misslyckas, kan inte bli något annat än ett rungande nej! Den demokratiska utvecklingen är inte avhängig tillgången på träd. Däremot kommer vi behöva sätta hård press på våra politiker för att de ska fortsätta på den inslagna vägen mot utökad e-demokrati. Den norska undersökningen visade att de som e-röstade var betydligt mer benägna att kryssa kandidater och göra förändringar på valsedlarna än de som pappersröstade. Politikerna är inte dummare än att de ser implikationerna av det.

Elektronisk röstning kan innebär ett paradigmskifte från åskådardemokrati till deltagardemokrati. Men det nuvarande paradigmets ledare kommer inte att leda vägen in i nästa paradigm, det har de aldrig gjort. Det är upp till oss själva att ta stegen som leder oss dit. Ett första steg är att trycka på våra politiker att återuppta och permanenta den norska e-demokratisatsningen, att fortsätta utveckla det elektroniska valsystemet i Estland, och att genomföra provval, över internet i Sverige 2018 som Vallagskommiténs utredning föreslår (www.regeringen.se/sb/d/16874/a/214878).
E-demokratin är redan här och elektronisk röstning har kommit för att stanna.

/Joakim Sigvald
Tek. Mag. i Datavetenskap
Medförfattare till boken Flytande demokrati:
www.nomadforlag.se/FlytandeDemokrati
Engagerad i den nya demokratirörelsen genom partiet Direktdemokraterna:
http://direktdemokraterna.se

Lotte Johansson: ”Direktdemokratiska verktyg”

Bruno Kaufman från Schweiz brinner för att utveckla det aktiva medborgarskapet och är faktiskt den som i egenskap av demokratiutvecklare satt Falun på världskartan genom bland annat utvecklingen av demokratipass för samtliga av Faluns medborgare. Under en hel demokrativecka höll Falukommun tillsammans med andra aktörer seminarier, medborgardialoger och diskussioner om hur man som medborgare kan engagera sig och vilka demokratiska verktyg som finns för att påverka i olika frågor. Ett långt bättre verktyg än att som vissa kommuner anlita jurister för att hitta kryphål för att slippa stödja sina medborgare. Bruno Kaufman har rest runt i världen de senaste 20 åren i egenskap av politisk journalist för att dryfta direktdemokratiska frågor. I år är han i Almedalen tillsammans med Falu kommun, missa inte det.

Faluns demokratipass skulle kunna tjäna som redigerbar online-version för att andra kommuner/städer/stadsdelar som inte kommit lika långt enkelt skulle kunna ge sina medborgare, oavsett var man bor eller politisk tillhörighet en inblick i hur man kan påverka, vilka demokratiska verktyg det finns och hur man kan göra det lika lättöverskådligt och lättillgängligt.

På onlineversionen skulle man även kunna lägga in länkar till mer information (t ex om hur man kan kandidera, mall för att utforma ett Folkinitiativ eller Medborgarförslag, hitta pågående och avslutade förslag och information/ länkar till dessa och vad som är på gång såväl i kommunen /nationelltEU nivå som internationellt och vilka forum som finns för medborgare att debattera dessa sakfrågor, eller till och med delta i omröstningar såväl på nätet som på fysiska platser.

Saknas det information om just där du bor ja då skulle man som medborgare själv kunna lägga in information (här måste ingå en liten lathund till var man kan hitta denna information). Detta bör ge incitament till kommuner att involvera sig då det ligger i allas intresse att informationen är korrekt och uppdaterad. Det ger också inspiration, kunskap och tilltro till att det går att införa t ex. Medborgarinitiativ i ens kommun då man ser att många andra kommuner lyckats med detta (minst 194 av 290 kommuner och minst nio av Sveriges 20 landsting och regioner).

■ Vilka fler kommuner i Sverige är lika duktiga som Falun på att informera sina medborgare om hur man kan utöva ett aktivt medborgarskap?

■ Vilka av de kommuner som ännu inte infört Medborgarförslag är beredda att införa det?

■ Vilka som ännu saknar ett demokraticenters är villiga etablera det?

■  Vilka saknar idag fungerande medborgardialog ?


Demokratibarometern
 visar hur din kommun ligger till och Föreningen För Direkt Demokrati har sammanställt 18 punkter för att förbättra demokratin.

Jag anar ett spännande val 2014 och ser fram emot att engagera mig, gör det du också!

/ Lotte Johansson